En ödmjuk gentleman

Sven-Bertil Taube gillade jag inte förr. Varför vet jag inte. Kanske var han lite för präktig. Så en dag, i en annan stad, i ett annat land så sprang jag på honom. Sedan den dagen så tycker jag han är ödmjukheten själv. Hans röst, den där spröda och känslosamma, har jag lärt mig älska med åren.

Gång på gång så dyker CDn i i CD-spelaren. Kanske börjar jag bli gammal?

DN